Bloggar

───

 

IMG_1927

Elsa

hos oss till den 15 september 2012, 15:40 (och en evighet där efter).

 

Har ni haft en mormor?

Jag hade det.

En bullbakande, älskad mormor som bodde fyra trappor upp i samma lägenhet i över femtio år – den lägenheten som hade tjocka mattor och porslinstallrikar på väggarna och en tung kristallkrona i vardagsrumstaket som jag alltid beundrade som barn. Särskilt den tyngsta kristallen, den som hängde som en mätt gnistrande droppe under kronan och svajade mot mina fingertoppar.

Mormor; får jag den när du dör? frågade jag på barns vis, vägde den i handen.

Klart du får sa hon och skrattade. På mormödrars vis. De man tror ska leva för evigt.

Men de lever ju inte för evigt.

Hon brukade ta med mig på semestrar; på veckolånga utflykter till Mallorca där det bara var hon och jag och den där doften från Nivea i blå plåtburk. Och saltrulle hon tagit med hemifrån bara för att hon visste att jag älskade det. Och banan. Hon gav mig alltid banan när jag var liten, alltid, tills jag blev gammal nog att skratta åt det och hon slutade.

Men när jag blev gammal nog för att förstå att hon inte skulle vara med mig för evigt, när jag såg henne bli mindre, försökte jag berätta att jag älskade henne. Men det var svårt för vi sa inte sånt, kvinnorna i min familj. Vi var hårda och kramades bara med axlarna nuddandes mot varann och pratade om annat; men jag försökte –

jag stod i hallen varje gång jag skulle gå, bland alla de konstgjorda rosorna hon hade i en porslinsvas och som hon sprayade med parfym, och hade det i munnen.

Jag. Älskar. Dig.

Jagälskardigjagälskardigjagälskardig.

Men jag sa det aldrig, inte högt, inte så hon hörde. Kanske för att jag visste att hon skulle låtsas inget om, att hon bara skulle le med ögonen men inte låta mig se hennes förtjusning – samma som hon nervöst försökte skyla när jag kramade henne hårt, hårt istället för att axelnuddas. Och det gjorde inget, det var okej, för jag vet att hon älskade mig, förmodligen mer än någon annan nånsin gjort. Hon älskade mig.

Men sista gången vi sågs; då när det här kortet togs och demensen tagit det där sista ifrån henne, det som jag alltid var så rädd för hon kom inte längre ihåg mig då sa jag det. Om och om igen, högt, mot hennes hand, hennes ansikte, hennes axel. Och jag grät, såklart, för hon fanns inte längre kvar på samma sätt hon kom inte längre ihåg mig och jag grät på barnbarns sätt och på någon kvarlämnads sätt och på det vis som man gör när klippor spricker; den typen av gråt som man bara inte kan stoppa (eller vill). Och jag hade varit för rädd för att besöka henne eftersom jag ville ha kvar den där bilden av den hon alltid varit för mig, den jag visste att hon ville att jag skulle ha.

Och hon gick bort.

Var hon med mig? Jag väljer att tro det. Jag hade en sån huvudvärk den där kvällen, en sån som kom från tänderna och går upp i hjässan, så illa att mannen fick tassa ner för trappan mitt i natten och hämta tabletter åt mig för att jag inte kunde själv. Var det därför? För att hon passerat mig på vägen och dröjt sig kvar? Jag väljer att tro det också. Säger till mannen kan det ha varit därför? och han håller om, säger kanske det.

Men Elsa, det var min mormor.

Och det här, livet, portalen, kärleken, stoltheten, allt-jag-gör,

är till henne.

Untitled-1